Artikeln i ÖA 11 mars 2011 om äldreomsorgsavgifter inom Örnsköldsviks kommun stämmer väl överens med pensionärsorganisationernas uppfattning.

Det verkar som om kommunen fallit in i el - och bensinbolagens fantasilösa pris- och avgiftshöjningar. Enligt kommunen beror avgiftshöjningarna på att inga höjningar av dessa skett på 10 år. En i våra ögon mycket dålig förklaring.

För boende på serviceinrättningar ingår vissa tjänster som kräver avgifter men inga behov finns. Äldre människor som hela sitt liv försökt klara sig ekonomiskt ser den föreslagna avgiftshöjningen som ouppnålig. Pensionen räcker inte till.

Vid årsskiftet 2010/11 sänktes pensionerna avsevärt på grund av den så kallade "bromseffekten".

Pensionsorganisationerna reagerade på detta vilket ledde till att regeringen utlovade skattesänkningar även för pensionärer. Sänkningarna av skatten blev i många fall 50-100 kronor/månad. Många fick ingen sänkning alls.

Skattesänkningarna för pensionärer har på inget sätt motsvarat de pris- och avgiftshöjningar som skett i samhället.

Pensionsorganisationerna kräver nu, att kommunen omedelbart omförhandlar äldreomsorgstaxorna och detta i samverkan med kommunens KPR.

Ett Kramforsföretag har konstruerat en iPhone-app med ett spel som går ut på att skjuta ned så många kråkor som möjligt. Till saken hör att kråkan ingår i Kramfors kommunvapen. Man börjar med pilbåge och för de skottpengar man får kan man köpa allt mer avancerade vapen som hagelgevär och partikelkanoner och skjuta ner ännu flera.

"Det roligaste vi kom på var att skjuta kråkor", säger en av konstruktörerna, till TÅ.

Roligt?

Idén, uttalandet och att kommunens tillväxtenhet har spelet med på sina mässor tyder på etisk omogenhet. Barn och ungdomar, d.v.s dom som mest kommer att använda spelet, ska inte med kommunal hjälp lära sig att fåglar är något man ska skjuta och döda. En fågel, som alltså finns i kommunvapnet, borde behandlas på värdigare sätt. Vad tycker t.ex ornitologerna? Kom igen med er åsikt här i tidningen!

Varför det blev just kråkan som blev spelets offer kanske också beror på att den ofta betraktas

som en skräpfågel. Gud nåde den som gjort ett spel där havsörnar dödats. Men kråkan lär vara en av våra intelligentare fåglar. Det är en fågel som alla känner igen och vet namnet på. Den finns i våra trakter året om, lever nära människan och är dess följeslagare genom livet, från vaggan till graven. Det är också en vacker fågel om man ger sig tid att betrakta den närmare. Så nog är denna kommunvapnets huvudfigur värd ett bättre öde än att bli ett nedvärderat offer på grund av några spelnördars och kommunala tjänstemäns dåliga omdöme.

Måste dödande nödvändigtvis ingå i ett spel för att betraktas som bra?

Jan Björklund har bestämt sig – skolan är för dålig och det är dags att Pappa Staten river i och tar tillbaka nycklarna från kommunerna. Få var nog speciellt överraskade över utbildningsministerns utspel tillsammans med Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund (SvD Brännpunkt webbupplaga 110315). En fråga infinner sig dock snabbt – tror Björklund verkligen att det är så enkelt? Och om så vore fallet – varför har det inte skett för länge sedan.

De flesta kan nog skriva under på att kommunaliseringen av skolan var en flopp. En flopp som drevs igen om Socialdemokraterna och Göran Persson med argumenten att det skulle öka kvaliteten och höja lärarnas status. Det blev inte riktigt så...

Istället ledde kommunaliseringen till dramatisk ökning av skillnaderna mellan skolor i olika delar av landet, uteblivna förbättringar och både elever och lärare stod som förlorare.

Varför då inte återförstatliga skolan och vakna upp som om det hela varit en förvirrad dröm?

Jo, för att det inte är en dröm. Skolan befinner sig i en annorlunda verklighet nu än vad den gjorde för tjugo år sedan, och problemen går inte att lösa med något trollslag eller mirakelkur.

Riksdag och regering har – sedan Björklund och Folkpartiet tog över skolfrågorna vid maktskiftet 2006 – bland annat: inrättat den statliga skolinspektionen, ökat antalet nationella prov, infört tidigare betyg, börjat framtagandet av en ny lärarutbildning, presenterat lärlingsprogram, skärpt skollagen och ändrat läroplanen.

Helt enkelt en skrälldus reformer och många investerade och bortlovade miljarder för att – genom hårdare reglering och mer centraliserad styrning – förbättra skolan. Av detta kan konstateras att Björklund och staten redan har ett väldigt stort inflytande i skolan. Om inte dessa reformer är nog för att vända trenden, kan man ju fundera varför just statligt huvudmannaskap skulle vara den magiska lösningen på problemen.

Det som Björklund och Fjelkner kanske snarare säger med sin debattartikel – även om de inte skriver det rakt ut – är att kommunernas skolpolitiker är för dåliga. För det de gör är ju att omyndigförklara den kommunala styrningen.

Ärligt talat har de en poäng.

Kommunernas huvudmannaskap i skolan är i dag alltför mycket administration och småsnålhet och för lite idéer och ambition.

En bra skola behöver bra läroplaner, en tydlig skolinspektion och en lärarutbildning som examinerar bra lärare. Samtliga dessa ligger redan i Björklunds och riksdagens händer. Därutöver behövs kompetent ledning genom ansvarsfullt och ambitiöst huvudmannaskap.

Björklunds höga tempo sedan han tillträdde som utbildningsminister har varit viktigt för den tidigare alltför bortglömda skolan. Men nu när så många reformer är satta på plats bör Björklund – förutsatt att han tror att de varit riktiga reformer – istället skruva upp tonläget mot kommunerna och de aktörer som driver friskolor med budskapet att det är deras tur att visa resultat.

Idel glada budskap när finansminister Anders Borg (M) nyligen presenterade färska bedömningar av det ekonomiska läget:

Tillväxten blir kraftigare än tidigare antagits, statsfinanserna bättre och den inhemska efterfrågan starkare.

Men det mest spektakulära var vad Anders Borg sa om arbetsmarknaden.

– Det är ett nytt historiskt mönster vi ser nu, menade han. Arbetslösheten är på väg tillbaka ner mot 80-talsnivåer.

Mätt på 80-talsvis skulle arbetslösheten ligga på 3 procent 2014-2015, hävdade Borg.

Finansministern har helt rätt i att dagens arbetslöshetsmått ger högre siffror än de som användes tidigare.

Men när han försöker ge intryck av att arbetslösheten i Sverige snart är tillbaka på 80-talsnivåer önskedrömmer han. Eller ännu värre – han skönmålar för att dämpa kritiken mot dagens höga arbetslöshetstal.

Även om finansdepartementets optimistiska prognoser skulle slå in ligger 2010-talets siffror klart över 1980-talets.

Den genomsnittliga arbetslösheten 1980-1989 var nämligen 2,5 procent. Och hur än Anders Borg vrider och vänder på sina prognoser lyckas han inte komma ner dit.

Sanningen är ju att fortfarande finns inga belägg för att alliansens arbetsmarknadspolitik fungerar. Snarare framstår den som regeringens verkligt stora misslyckande.

Trots att tillväxten slår rekord kvartal efter kvartal går fler utan jobb än före krisen.

Och vi har ännu inte sett den fulla vidden av problemen.

Arbetsförmedlingen slog nyligen larm om att långtidsarbetslösheten är betydligt högre än vad de officiella siffrorna anger.

Om man räknar med de som går i jobb- och utvecklingsgarantin och de som bara haft tillfälliga jobb de senaste åren skulle man komma upp i 200 000 långtidsarbetslösa, tror Arbetsförmedlingens analyschef Clas Olsson.

Även bland oberoende ekonomer finns stora tvivel på att jobbpolitiken fungerar.

Anders Borg bemöter kritiken med en motattack. Han påstår att regeringens politik till och med åstadkommit en historisk förbättring av arbetsmarknadens funktionssätt.

Jämviktsarbetslösheten, (den arbetslöshetsnivå som är förenlig med prisstabilitet) bedöms ha minskat med ungefär 2 procentenheter, tack vare bland annat jobbskatteavdrag och a-kasseförändringar.

Det är naturligtvis intressant om det vore sant. Men den historiska förändring som Borg talar om syns ju inte i arbetsmarknadsstatistiken utan bygger helt på teoretiska beräkningar.

Jan Björklund har bestämt sig – skolan är för dålig och det är dags att Pappa Staten river i och tar tillbaka nycklarna från kommunerna. Få var nog speciellt överraskade över utbildningsministerns utspel tillsammans med Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund (SvD Brännpunkt webbupplaga 110315). En fråga infinner sig dock snabbt – tror Björklund verkligen att det är så enkelt? Och om så vore fallet – varför har det inte skett för länge sedan.

De flesta kan nog skriva under på att kommunaliseringen av skolan var en flopp. En flopp som drevs igen om Socialdemokraterna och Göran Persson med argumenten att det skulle öka kvaliteten och höja lärarnas status. Det blev inte riktigt så...

Istället ledde kommunaliseringen till dramatisk ökning av skillnaderna mellan skolor i olika delar av landet, uteblivna förbättringar och både elever och lärare stod som förlorare.

Varför då inte återförstatliga skolan och vakna upp som om det hela varit en förvirrad dröm?

Jo, för att det inte är en dröm. Skolan befinner sig i en annorlunda verklighet nu än vad den gjorde för tjugo år sedan, och problemen går inte att lösa med något trollslag eller mirakelkur.

Riksdag och regering har – sedan Björklund och Folkpartiet tog över skolfrågorna vid maktskiftet 2006 – bland annat: inrättat den statliga skolinspektionen, ökat antalet nationella prov, infört tidigare betyg, börjat framtagandet av en ny lärarutbildning, presenterat lärlingsprogram, skärpt skollagen och ändrat läroplanen.

Helt enkelt en skrälldus reformer och många investerade och bortlovade miljarder för att – genom hårdare reglering och mer centraliserad styrning – förbättra skolan. Av detta kan konstateras att Björklund och staten redan har ett väldigt stort inflytande i skolan. Om inte dessa reformer är nog för att vända trenden, kan man ju fundera varför just statligt huvudmannaskap skulle vara den magiska lösningen på problemen.

Det som Björklund och Fjelkner kanske snarare säger med sin debattartikel – även om de inte skriver det rakt ut – är att kommunernas skolpolitiker är för dåliga. För det de gör är ju att omyndigförklara den kommunala styrningen.

Ärligt talat har de en poäng.

Kommunernas huvudmannaskap i skolan är i dag alltför mycket administration och småsnålhet och för lite idéer och ambition.

En bra skola behöver bra läroplaner, en tydlig skolinspektion och en lärarutbildning som examinerar bra lärare. Samtliga dessa ligger redan i Björklunds och riksdagens händer. Därutöver behövs kompetent ledning genom ansvarsfullt och ambitiöst huvudmannaskap.

Björklunds höga tempo sedan han tillträdde som utbildningsminister har varit viktigt för den tidigare alltför bortglömda skolan. Men nu när så många reformer är satta på plats bör Björklund – förutsatt att han tror att de varit riktiga reformer – istället skruva upp tonläget mot kommunerna och de aktörer som driver friskolor med budskapet att det är deras tur att visa resultat.

Skolan är i allra högsta grad – och ska även fortsättningsvis vara – under statligt beskydd. Men även om staten tog över huvudmannaskapet skulle ju någon typ av lokal styrning av utförandet behövas istället för kommunerna – om inte Björklund tänker styra varenda skola från Rosenbad det vid säga.